Hämtat från Hallandspostens julnummer 1941.
Bygdehistoria
på folkmål från Ränneslöv på 1880-talet.
Nertecknad eller berättad 26 mars 1885
Nu förr tien ja, ad fölk e raint galene te å snacke om frierier å aldra mäst om södden, söm inte blai å.
Kanhända de e nåen söm har roled å höra pratas om Hansa kranglia frieri å va söm därmä hängde ihob, horr han bejönte, fortsatte å slutta.
Ja ska på forhånd si ad de blai te sist, å derforr vill ja nu så gött ja kan snacka om ed, de e holians länge sin å kan älla blai raint glemt bort.
Hans va väl nånna å trätti älla forti år, ingan han bejöakte å tänka på nåed, å han hade väll aldri ändö säil kommed på sön’en tanke, om inte hansa gamla mor hade bejönt å sjabba for’en. Å ja män pirade karra, bejönte nu Hans å fundera, horr han skolle få nåen, forr de vill si, han velle ha nåen, som va rig söm själva tröll. De jore desamma, hordan hun såe ud, sa’e hans mor, forr de vill si, nu e far å ja gamla å ty inte å gå haär länge å slida, å döj behöver Du de en kjäring.
”Ja män hor ska ja få nån söm har nåed ?”
”Ja,ja har nock tänkt på de mäj,” sa gamla mor.”men här e dö vest ingen i vår sömn, som de lönar seg å fria te. Men Du Hans, ja ska si deg, där e dendäran Nailsa Pella där nare i ---- hun har nåed, ja hun har så de forrslår nånting, å då kunne Du lösa Nesse frå deg, sö Du, did får Du gå å fria.”
”Ja, män ja vaid inte hor de e, å ja har aldri said tösen. ”
”Åh, Du sjabbar ! Fråga deg väjen, å sin e där inte mar än ain tös ijän.”
”Ja, män där kan va frammande töser.”
”Ja, dä gör ingenteng, forr hun har ed märke på sjäften å mongen på sne, sö Du känner na genast.”
”Ja, men ja tyr inte å gå did, å va ska ja si, när ja kommer ?”
”Du pradar ! Nu e de bäst, ad Du forst frågar ätte slava, forr nåed annad e de inte vart å fråga ätte. Där va ju Jensa påg ude, han frågte ätte studa, män de blai raint älvane galed, å alla gtina ad hanöm. Män ska bara fråga ätte slava, forr de veda dai, ad vi behöva, åsse ha Du ju nåed te å barja prated mäj, forr älla e de snart te å blai liasöm häpen ifall där e flar i stuan. Å fatte sö bara Du mod, forr de e inte så faled häller.”
”Ja, de sir ni, de va minsann inte så faled for jär, söm fingen gifta jär mä far, män dö e de väll anned forr meg, söm ska te raint urskyllt.”
”Ja, stå nu inte länger här å krangla, udan bara je de åsta strass.”
”Ja, men mor, ja tyr inte å gå did, forr mitt skotöj e tungt och skaver.”
”Nå, Du ja ska si deg, ta mina tjänger döj, så går Du lättare älla ta den grå hästen å ri på.”
”Ja, män jära tjänger dai e så bansate braija å röa, å Grolle har de räliga håled på låred.”
”ja vaid, de ska ja klaina lair i nu söm van, sö syns de inte.”
”Då blair där väll ingen a’en rå, forr ni vellen väll inte gå i mitt ställe.”
”Nej, de passar inte.”
”Dö vaid ja ingen rå udan ja meg did.”
Mor klainte låred på hästen å Hans laite opp ed hoedla å satte ed svinatosraib i forr de sa’es vara lyckesamt. Grålle laides ud å Hans kröb opp, å mor kom mäj en bid brö å ga hästen på milen.
”De behövs inte” sa’e Hans.
”Ja Du, de e inte forr möed å va forrsegti, forr Du må tro här e meed avensjygt fölk te, om där vöre nåen, söm toe tröed fråen, sö kamme Du inte länger. Å te sist vaid Du ju, va ja förelaft deg på alla vis.”
”Ja, si sö gå vi, Grålle” sae hans å satte hälarna i sierna på en, å sö bar de åsta, sö de döna i joren.
Han hade en halmila väj å ria, å de jeck bra haila väjen, forr si han re bara smått nared sånnlijerna å över broen å apped den langa lijen, söm ve sian har den jybe dalen. Å lija därve korsväjen bodde Pella i gåren mä de gråa bolaväggarna, där porten på den tijen stödde seg på en stain å däroppe hade en klam te hängsle, å då han löftes opp, skreg han ed gnällande a-i, forr si de va inte rå te å smölja mä tjära, forr den va blaien faseled sö dyr, sin ryssana förrlorad en räli hobber i en illebrann.
Te all löcke sto Nails te rättes å löfte opp, å Hans re tämligen prammenerane eng på gåren, å Grålle slo sina kast så ad lairkladden falt å låred påen. Göbben ba Hans, ad han skolle benga hästen å gå mäj eng i stuan. Göbben jeck före å Hans kom ätte. Män just söm han va tätt ve stuedöana, sö kom hungatrölled å bed Hans i bained, sö ad han blai rädd å sprant fort te å rände pannan emod väggen, sö de gnistra ätted å i desamma dratta han baglänges på farstustian å satte alla fira rätt i väred. Te all ulöcke hade göbben löjt opp stedören, å de va just om midda, då alla såde ve bored å åjde.
De vre seg alla om, forr där blai ed faseled dön, å grina jore dai så de forrslo, når dai fenge sai den fremmande i södden ställning. Hans rappa seg opp sö fort han kunde, forr han velle inta la said, ad han va liasöm letta drumlig å se. Skrämd å forrverrad va han liaväl blaien, sä ni må tro, de va inte gött å prata forr seg, e män va han kommen did, feck han si nåed, å ditta blai ditta:
”Ja kunna väl inte få sjöba nånna – gusfrä – slava, forr älla kunna vi inte – gu välsine maden – tarska, å vi hålla på å slå i sönner – välkommen eng mor. Ja, ja behövde nock – tack för sist – Pella mäj, men den vellen I väll inte ungvara ?”
Nu bejönte Nails riva seg i hoeded å fundera på sagen å sae te sist:
”De e således frågan om Pella.”
Bra tötte han nock de slolle blai, forr han vesste Hnas va snål, å de va göbben letta mäj å Pella åsse. Hans feck inte ja å inte häller nej, men en stor syb feck han å slava mäj, å därmä va de slut den gangen. Nu va de te forr Hans å je seg mod hemmed, män han velle farst veda, horr dai skolle träffas därnäst.
”Ja, nu Nails, ta ni te järt krästursmarknad, sö tan Pella mäj, forr ja ska did mä ed par å våra tjör, älla om Du Pella kommer te vår tjörka, sö kan Du väll titta eng te – farväll – å sai hornt ja hared.”
Nails frågte om han va skreven forr hemmaned ännu.
”Nej, de e ja inte”, sa Hans, ”forr når ja jifter me sö vell ja, ad tjäringen ska ha hälften å de ja seder på, å de e minsann inte så liden bid å få. Väll e där letta bläsane, män de e där månge söm e vana ve.”
Nu va frejeried rekted slut, å Hans skolle mod hemmed ijän. Han löste Grålle å laiden ett stecke fram på gården, där skolle han göra ed kveckt hopp opp på hästen, men han tydde inte opp. Då to han better te ed udå alla krafter, å då blai de forr galed, sö han kom forr höjt å tultra över på andra sian å falt pladask i gåren. Når han nu kom opp, bejönte han trass å småskräna, män då Nails trösta mä ed ”askitt”, blai han strass gla ijän. Nails lötten nu på öged, å sö bar de åsta, sö en kunne bara knappt yvnad, män de va ju inte sö galed ändö, forr han hållt seg mä bägge nävari ma’n, å de dröjde må ni tro inte häller länge, förr’n han va hemma, forr si han ha liaväll blaien arrig forr de geck sö galed.
Präesis söm Hansa mor titta i fönstered, sö feck hun sai horr han kom oppad backen, så sånnen den sto i skyn. Å hun genast på dören. Å just söm hun kom på gåren var Grålle där mä. Män Hans han låj udom porten i pölen, forr haila ulöckan va ad bara portlögan va oppe, å där smatt Grålle eng udan ad där va plass forr Hans ad följa mäj.
”Nå Hans, horr geck de ?”
”Ah, de sain I väll.”
”Ja män mä tösen ?”
”De vaid ja inte sö liga. Når ja frågte, sae dai inte nåed.”
”Dö får Du gå did ijän om dai inte sae naj.”
”De må pugen jöra, forr dörras hung han biss.”
!Ah, den ska Du först mude. Bara gå Du, de e lönt å sträva före. Feck Du slavlana ?”
”Ja, män dai kosta träe daler stecked.”
De geck ed lant baide engan de blai marknad, män Nails (söväll som Hans å tösen ) fundera liaväll på ditta häringa, å dai träffades åsse möed rekted på markaded. Då tötte Hans, ad där skolle nåed te. Han to opp en flaska mä ed halt kvarter brännevin, sin sjöbte han trai vedebålla å ain pålkagris. Sin besto han å dette, sö de rekted knaga ätted. Män Pella hub feck både bålle å gris. Dai tötte de va en rekted markad dai hade, å sin forresten forrsto nock göbben, ad Hans va en aftsam påg. Ingan dai nu skeldes ad, sö pratas dai ve ad han kunne gå did når de blai jyl, å sin bejönte dai å laja mod hemmed, forr dans å kommedia brydde Hans å Pella seg inte om, å tjörna blai han inte häller å mäj, udan dai feck han ta mä seg hem ijän. Sö snart han kom hem, frågte den gamla, om han hade träffat Pella älla om han besto nåed påna, å dö hun hörde, ad Pella fått ain bålle å ain gris, tötte hun de gött kunne gåed an mäj bara kaga. Hans blai längst och mar kär i tösen, forr han anså na blai lia så dokti söm Stina, söm va jift. Han vesste, ad hun reda seg bra mäj sin starke kar å gräng å ad hun tötte bra om bägge å va forr resten så dokti te å tjöra mä de dai brune ögen, sö ad ain gång rände de aina ihjel seg, å ad hun hade go tur te å föa opp grisar – de hade bara missfalled na ain gang – å te sist lia sö god tur ad sälja ro å melk.
Därforr dö Hans vesste allt ditta, sö tötte han ad Pella kunne va vär å ha. Ja, hansa mor prata åsse väl forren, ad han bara skolle gp did mä de forsta, forr älla kunne dö gå galed. Jyl kom mä tijen å dö va han där å hade e bra jille. Dai åde å söbe, lagte jylalega, blengebock å va dai kunne hitta på forr nåed. Hans skolle va den blenge dö va klart, å så sprang han å famna stuan omkring, å laite ätte Pella, forr de va den han velle ta. Män de va inte så gött forren, sin hun va kröven eng i madaskabed. Lant om länge feck han liaväl nosdrag om de hära, å dö må ni tro där va inte å be forr, udan did skolle han mäj. Män secken ain syn där blai ! De aina bained bröts på skabed, sö de ramla omkull udad gölled å falt över både Hans å Pella å sin sö flödå trilla allt madvänt ud på gölled i jylahalmen. Pella skreg, män Hans välte skabed om, å de i ait tag. Ingen ska’e skedde anned än Hansa blåe vallmarsrock, den blai forrdarved å melk å kål nard röggen. Nails blai galen å sae.
”Järt ulöckelia glöttapack, kunnen ni inte styra jär, sö ud på gåren mä jär. Där kunnen ni jöra jaä sö galena vi vellen, jära dumskalla.”
Sin blai där inte lekt mar, udan vär å ain satte seg i sin vrå å glodde, å nu blai de inte roled länger, udan bäst va de å lägga seg. Hans va båen te å blai natten över, å han feck legga i de stora hused udom farstuen, å där söv han gött, forr si, ni må tro, där var bäddad rekted bra. Klärna lae han på en stol ve sängen, män unge nattenkom där en fail hobber rytter, söm gåe se te å eda sönne haile röggstecker på rocken å ed stort hål på böjserna udforr lomman.
Om möronen, dö han feck sai sina klär, bejönte han skräna, män va jalp de ! De söm va jort kunne inte jöras om. Juladas mören, sö snart han blai färig, jeck han lajsen hem, å sin kom han inteså brått på jille.
Lant öm länge bejönte han liaväl gå did te Pella i smyg, forr han tore la sai seg forr Nails, å sin börja de gå letta bätter, forr Pella va han inte mar rädd forr. En kunne knappt känna’n ijän, sö livad va han nu blaien, udom ain gång, dö va han letta besöngeli, män där va ju intemöed å undras på, forr de hade gått’en raint galed. Han skolle söm vanled hälsa på Pella, män hun va inte hemma, udan han träffa i ställed på pigan, söm råkte te å va i Pellas rom. Han tänkte inte vijare på nåntenå udan borja prata med tösen, rösten va holians liga, marrt va där ju. Män horrde va forrnam han ad mungen sad mett unge näsan på na. Dö sae han.
”De va besöngeleed, ja töcke Du e inte lig deg, Pella, nu söm forr !”
”Ja haide inte Pella”, sa pigan, ”udan Luse.”
”Va sir Du tös ! Du lyver ! ”
”Nej män, lyver ja i !” sae Luse.
”De va me dö sjuhundra fargöbba så rasene galen ja e. Horr e Pella dö ?”
”Hun e gåen te Brettes Bengtsai kväll”, blai svared.
Dö flöj han bums på dören, å i brådkan trödde han i en gåsaraie å krase trätten ägg å vre bained å led på gåsen. Nu blai däe ed rysled alloane å oväsen, sö ad Nails börja roba i stuan forr ad höra va sto på.når Hans hörde de, sprant han opp på en dreckatonga, sparka tappen å den, å sin bass på ed fönster sö ad de geck itu, å han kom ud på hoeded p välte ain bikyva söm sto där. Bijen komme ätten söm bara pugen, män nin mån tro, dö kunne han röra på seg å kom hem i rapped. Nails feck aldri veda annad än de va en tjyv söm va där. Nu träffa han inte tösen på länge, forr han va liasöm skammene. Män de jalp ändå inte han hade fått fatt na ain gång te, å dö snackas dai rekted ve, sö ad sin blai där lyst forr dom, å prästen sae, dai vöre frå nummer ett. Snart blai där ed svängane bryllop, män Hans tötte inte rekted ömed, forr han velle hatt den bruna följan mäj, män de velle inte Nails veda å.
Sö snart jilled va slut, flötte Pella te Hansa. Han feck sötten tusen rixdaler mä tösen i pänga å meed annad, ja, göbben kon sin asane mä sju tjör, å nu e Hans sö rig, ad han kan si Du te klockaren. Ain gång träffa han hanöm på ain törda, dö sae han te’n ad han kunne bestå ain hal bir, sö kunne dai drecke duskål, män de velle inte klockaren. Äreporten som nabbopågane satt op, dö Pella flötte te Hans, to han sail nar, forr han tötte väll bånnen kunne va bra å ha te å benga om små höbönter, när de bar seg nån gång.
Nu vaid ja ine mar, än ad Hans å Pella leva i allsköns ro å lugn å ad Hans e ain rig å välbärjad bonne. Därforr, go vänner, horr ille å besärled de än e å sair ud mange ganga, sö går de lia bra söm ni hört de geck forr Hans.
